Panelen bestod av Lars Danielsson, tidigare statssekreterare tillika tidigare EU-ambassadör, Anders Ahnlid, generaldirektör för Kommerskollegium och även han tidigare EU-ambassadör, samt Maria Strömvik, ställföreträdande föreståndare för Centrum för europaforskning (CFE) och lektor vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. Seminariet anordnades den tredje februari av CFE, Europaparlamentets kontor i Sverige, Lunds utrikespolitiska förening (UPF) och Europa Direkt.
I sitt inledande anförande framhöll Maria att europeiska medier ofta hanterar amerikanska utspel med en alarmistisk ton, där EU framställs som handlingsförlamat och splittrat. I medierapporteringar kunde det återkommande utläsas att Bryssel akut måste svara på vad amerikanarna hade sagt eller gjort samt att medlemsstaterna inte kunde komma överens om en gemensam respons. Maria menade att varje situation där USA och EU inte var eniga sågs som unika i stundens hetta, men att en annan bild framträder om man blickar några decennier bakåt i tiden och ser vad oenigheterna ledde till.
Det första exemplet Maria tog upp var från 1973 när de dåvarande nio medlemsstaterna gjorde något revolutionerande i internationell politik – de valde att prata med en gemensam utrikespolitisk röst. I fredsprocessen för Europa (Helsinkiprocessen) satte sig medlemsländerna sig på tvären med USA, något som gjorde dåvarande amerikanska utrikesminister Kissinger rasande. Bara någon månad senare blev ministern ännu argare när samma länder koordinerat vägrade hjälpa USA under Oktoberkriget. Kissinger kunde inte förstå hur en grupp kunde välja att samla sin utrikespolitiska talan och försökte upprepat separera på gruppen genom individuella förhandlingar – vilket fick motsatt effekt och stärkte den gemensamma rösten.
Maria återgav ett flertal liknande exempel på när transatlantiska konflikter blev katalysatorer för ökad EU-enighet. Dock lyfte hon en viktig skillnad mellan då och nu – tidigare var unionen oroliga över hur tuff den amerikanska utrikespolitiken var gentemot fientliga aktörer medan man nu var orolig över hur mild den var. Men klart var att Trumps återkomst hade väckt diskussioner om djupare integration bland medlemsländerna. Bland annat hade den känsliga frågan om gemensamt försvar, som sågs som omöjlig för ett decennium sedan, åter aktualiserats och allt fler medlemsländer börjat ställa sig positiva till att införa en ökad användning av kvalificerad majoritet i utrikespolitiska beslut.
Näst på tur var Anders Ahnlid som även han inledde med att blicka tillbaka i tiden. I hans mening hade USA alltid haft en svår handelspolitisk hållning med interna splittringar mellan kongressen och Vita huset, inte minst i frågor som rör Världshandelsorganisationen. Det har även varit kämpigt på handelsfronten vis-à-vis EU men trots konflikter mellan EU och USA hade aktörerna gemensamt kunna stå upp för en regelbaserad handelsordning – samma ordning som USA nu alltmer vände sig ifrån. En tydlig brytning i handelsrelationen var när Trump satte stopp för förhandlingar om det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP). Sedan dess har relationen kantats av de tullar som infördes under 2018 och som nu riskerade, utöver nya tullar, att återinföras i mars.
Anders menade att en förutsättning för att EU effektivt skulle kunna tackla Trumps handelspolitik är att förstå vem man har att göra med. Trump var en entreprenör som såg världen i transaktionella termer. Tullar var för honom inte nödvändigt ett mål i sig utan ett förhandlingsmedel. Likt Mexikos och Kanadas respons på de amerikanska tullarna (som först trädde i kraft den första februari men sedan försköts till första mars) såg Anders ingen annan lösning än att svara med samma medel.
Generaldirektören var av åsikten att Europas ledare också behövde identifiera det man kunde ha gemensamt med USA. En potentiell gemensam nämnare var den ekonomiska kampen mot Kina som hade blivit en alltmer viktigare fråga för både européer och amerikanarna. En gemensam hållning gentemot den orättvisa kinesiska handelspolitiken skulle vara en god grogrund för andra typer av samarbeten. Likt Maria menade Anders också att USA:s ställningstagande gentemot EU kunde inbringa enighet i EU, påskynda frihandelsförhandlingar samt förstärka den inre marknaden och i förlängningen Europas konkurrenskraft.
Europeiska ledare måste "keep calm and carry on"
Slutligen förmedlade Lars Danielsson inledningsvis sina insikter från sin tid i Bryssel under den amerikanska presidentens förra mandatperiod: Trumps utrikespolitik baseras på förhandlingar, även de mest flagranta utspelen. EU kunde inte fortsätta springa på varje boll som skjuts från andra sidan Atlanten utan europeiska ledare måste ”keep calm and carry on.” Det var en tydlig skillnad på vad som sägs och vad som i slutändan görs. Trumps administration förstod inte internationella organisationer, allra minst EU. Han skulle komma att försöka förhandla bilateralt med medlemsstater men det enda sättet för Europa att stå starkt var att stå enat.
Lars var bekymrad över unionens interna svårigheter. I ett flertal europeiska länder var det inrikespolitiska läget osäkert. De inrikespolitiska fragmenteringarna i Frankrike respektive Tyskland hade bäring på unionens styrka. I ett flertal medlemsländer hade populistiska och EU-kritiska partier fått större makt som också försvårade samordningen i Bryssel. Det skulle därmed komma att bli svårt att hitta gränsöverskridande kompromisser för att effektivt svara på eventuella utmaningar. Men trots svårigheterna behövde EU komma samman och svara reciprokt på amerikanska tullar om – om inte när – dessa skulle komma.
Lars var överens med de tidigare talarna om att något gott kunde komma ur denna turbulens. EU hade vaknat upp och insett att man behövde se om sitt eget hus. Satsningar på Europas konkurrenskraft och säkerhet kunde minska beroendet av den transatlantiska relationen. Samtidigt behövde EU upprätthålla sina tidigare målsättningar. Den gröna omställningen, utvidgningen av unionen och digitalisering av den europeiska ekonomin behövde genomföras samtidigt som Europa satsade på att vara produktivt och säkert. Vad gällde säkerhetsläget förutspådde Lars att det skulle innebära enorma svårigheter om USA drog tillbaka sitt stöd till Ukraina men att EU inte hade något annat val än att då fylla det biståndstomrum amerikanarna lämnade.
Publiken deltog aktivt med frågor om EU:s framtid: Kommer Ukraina att bli medlem i EU och Nato inom kort? Hur påverkar auktoritära tendenser i Slovakien och Ungern beslutsfattandet i Bryssel? Kan EU hålla fast vid sina klimatambitioner trots den geopolitiska osäkerheten?
Trots de utmaningar som EU stod inför var expertpanelen samstämmigt optimistisk. Unionen hade tidigare överlevt kriser och skulle komma att göra det igen. Det skulle inte bli lätt eller billigt att genomföra mycket av det EU behövde åstadkomma framöver, men ett det var ett nödvändigt ont för att Europa ska kunna stå på egna ben i en osäker (fram)tid.